Netherlandish Northern Renaissance Painter, ca.1435-1494 Born in Seligenstadt, near Frankfurt in the Middle Rhein region, it is believed that Memling served his apprenticeship at Mainz or Cologne, and later worked in the Netherlands under Rogier van der Weyden (c. 1455?C1460). He then went to Bruges around 1465. There is an apocryphical story that he was a wounded at the Battle of Nancy, sheltered and cured by the Hospitallers at Bruges, and that to show his gratitude he refused payment for a picture he had painted for them. Memling did indeed paint for the Hospitallers, but he painted several pictures for them, in 1479 and 1480, and it is likely that he was known to his patrons of St John, prior to the Battle of Nancy. Memling is connected with military operations only in a distant sense. His name appears on a list of subscribers to the loan which was raised by Maximilian I of Austria, to defend against hostilities towards France in 1480. In 1477, when he was incorrectly claimed to have been killed, he was under contract to create an altarpiece for the gild-chapel of the booksellers of Bruges. This altarpiece, under the name of the Seven Griefs of Mary, is now in the Gallery of Turin. It is one of the fine creations of his more mature period. It is not inferior in any way to those of 1479 in the hospital of St. John, which for their part are hardly less interesting as illustrative of the master's power than The Last Judgment which can be found since the 1470s in the St. Mary's Church, Gda??sk. Critical opinion has been unanimous in assigning this altarpiece to Memling. This affirms that Memling was a resident and a skilled artist at Bruges in 1473; for the Last Judgment was undoubtedly painted and sold to a merchant at Bruges, who shipped it there on board of a vessel bound to the Mediterranean, which was captured by Danzig privateer Paul Beneke in that very year. This purchase of his pictures by an agent of the Medici demonstrates that he had a considerable reputation.  Related Paintings of Hans Memling :. | Donor | Diptych of Maarten Nieuwenhove | The Presentation in the Temple | Portrait of Antoine, bastard of Burgundy | The Last judgment |
Related Artists:
Sir Edward john poynter,bt.,P.R.A
1836-1919 English painter, draughtsman, decorative designer and museum official. He came from an artistic family: his great-grandfather was Thomas Banks the sculptor, and Ambrose Poynter, his father, was an architect and watercolour painter. Edward began studying art in 1852 under Thomas Shotter Boys, a friend of his father. In 1853-4 Poynter visited Rome, where he was greatly impressed by the large-scale academic painting of Frederic Leighton. Returning to London, he studied at Leigh's Academy and the studio of William Dobson (1817-1898). Poynter entered the Royal Academy Schools in 1855 but his admiration for French painting led him to Charles Gleyre's studio in Paris the following year. He remained there until 1859, with fellow students George Du Maurier, Thomas Armstrong and Whistler; their activities are described in Du Maurier's novel Trilby (1894). At this time Poynter received his first commissions for decorative work. He began designing stained glass and painting furniture and, after his return to England, he was employed by his friend the architect William Burges to decorate the ceiling of Waltham Abbey, Essex, in 1860.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jean Seignemartin
French, 1848-1875